storasysterskarlek

Nu är han inte här mer. Hans säng är tom och huset är ovanligt tyst.
Jag saknar hans kramar. Jag saknar hur han såg på mig. Jag saknar att vakna av att han lägger sig nära nära nära. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag vågar inte riktigt tänka orden, för jag vet att jag på ett sätt har svikit honom. Jag kunde inte hålla honom kvar. Jag kunde inte ge honom det han behövde, det han så innerligt ville ha. Om jag ska få er att förstå, lite. Så kan jag tänka mig att det kan vara som ett breakup. Fast värre. Tänk dig att bli dumpad. Lämnad. Tänk dig den tomheten och den otillräckliga kärleken. Tänk dig nu den gånger fem. Minst. För jag har inte bara förlorat honom. Han har inte bara förlorat mig. Han har förlorat ett liv värt att leva.

Hans mamma ringde två dagar efter att han flyttat hem där, och skällde ut min mamma. Hon sa att hon behövde fler byxor och hon sa att hon inte hade några pengar.
Vi visste att det skulle bli såhär. Alla visste att det skulle bli såhär.
Så hur kommer det sig då att ingen gör något? Tänk så sitter han där hemma just i detta nu, och frågar sig varför de som älskade honom låter honom sitta där. Utan mat och utan att ha fått leka ute på en vecka.
Det är svårt att vara maktlös. Det gör ont att vara maktlös. Speciellt när det handlar om ett barns liv. Min lillebrors liv. Borta.

Han ville inte gå och lägga sig igår. han grät hysteriskt i tre timmar och skrek att han inte ville flytta.
Det är uppenbart att det är mig han har svårast för att lämna. Mitt lillalilla hjärtebarn.
Hela den här dagen har han inte kunnat slita sig från mig, och jag vet inte hur många pussar han har gett mig.
Det är svårt nu. Vi känner det båda två.

Har haft den här inläggs-sidan uppe i fyra minuter nu. Orden har fastnat i huvudet och det enda som kommer ur mig är tårar.
Jag visade några av de bilder jag har på robin för pappa innan. Det var fint enda tills jag märkte att det trillade tårar ner för hans kinder och han sa att han inte orkade mer.
Jag vet att alla i min familj lider. Men vi lider så tyst. Och så fort någon säger något, eller ger någon en menande blick när Robin sagt något i stil med 'i sommar ska jag bada i min gummipool igen oscar, och gustav ska göra bomben' så känner man direkt hur tårarna brinner bakom ögonen och hur orden inte längre vill finnas. Jag vet att alla känner som jag gör vid de tillfällena. Men vi kan inte börja gråta där och då.
För hur ska en femåring ta att alla vuxna i hans närhet börja gråta? Han vet ju inte lika väl som oss vad han har att vänta. Han vet inte hur det kommer bli. För han kan inte förstå. Och vill förmodligen inte heller.

Det känns ändå som att, om jag önskar tillräckligt många gånger, och ber tillräckligt mycket, så kommer han inte försvinna bort. Det känns så allt som oftast. Men innerst inne vet jag att jag bara lurar mig själv. Att jag tänker så för att lindra den fruktansvärda smärtan i hjärtat.

Jag vet att ni som läser bryr er. Att ni tycker detta är hemskt och att ni bara vill vårt bästa.
Visst är det svårt att förstå att han bara ska flytta till sin mamma, utan att någon stoppar det?
Att han ska leva ett liv långt borta från allt vad kärlek, godnattsagor och ömhet heter, och att ingen verkar bry sig?
Hur mycket vi än önskar och ber. Så flyttar han ut på söndag. Det är den hemska och tragiska sanningen mina vänner. Och visst gör det ont?

Du sover i min säng de allra sista nätterna i vårt hus.
Det var vad du önskade och det är vad jag vill.
Men kan du inte bara stanna där för alltid? Snälla.

Du exploderar känslomässigt. Minst tjugo gånger om dagen.
Imorgon ska vi fira dig. Inte för att du fyller år imorgon, det gör du först om två månader,
utan för att du ska få ett barnkalas. För då har du i alla fall fått uppleva ett sådant i ditt liv.

Minst en gång om dagen säger du att du kommer sakna mig.
Och minst en gång om dagen kommer du upp i min famn.
Och minst en gång om dagen säger du att du älskar mig.
Och minst en gång om dagen rinner tårar ner för min kind.
Och minst en gång om dagen tänker jag att jag vill ha kvar dig för alltid.

Du pratar om hur fint det blir i sommar. Och att du och jag ska åka genom tunneln igen när vi åker skidor nästa vinter.
Du förstår inte hur dina ord och ditt leende får det att brinna bakom ögonen. Och du förstår inte att du aldrig kommer bo hos oss mer.
Jag förstår inte hur det blev såhär.
Jag vill inte förlora dig.

DET GÖR SÅ ONT

Nu ligger han och sover i min säng. Inatt igen. Han sov där igår med, och hela dagen har han varit lugn som en filbunke, de sa de till och med på dagis. Han hade tydligen pratat om hur glad han var över att få sova i min säng, och hur fint han mådde av det. Pappa sa att han aldrig sett honom sova så gott.
Det är ganska uppenbart hur bra han passar i min säng, och hur glad jag är att han ligger där just nu. För inte hade jag hjärta att be honom sova i sin egen inatt, inte när han lägger sin arm runt min mage och tittar på mig med sina stora bruna ögon och ber mig läsa för honom.
Det är nätter som de här, som jag inte har en tanke på de som komma skall. De är nätter som de här, som jag bara njuter av att få ligga nära nära och höra hans tunga andning bara centimeter bort. Ibland vaknar han till och lägger sin varma hand på min kind. Eller drar upp sin tröja till armhålorna för att han vill att jag ska klia honom på ryggen.
Han vet att jag älskar honom. Men han har ingen aning om hur mycket. Jag tror knappt att jag vet det själv.
Just nu är han trygg, just nu får han all den kärlek han förtjänar och lite till. Och det är i detta Nu;et vi lever tills dess att de försvinner.

Om två minuter kryper jag ner bredvid min lillelillebror.

Nu är han hemma. Det första han säger när jag kommer hem är "Bella, kan jag få sitta med dig i din säng nu?" Så det gör vi nu. Sitter här, och ger kärlek till varandra.

Det är natt nu snart, och mitt fjärde? inlägg sedan jag skapade kontot för bara minuter sedan.
Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Jag vet bara att jag vill skriva.
Jag vill skriva om hur det är att komma att förlora en pojke som bott i ditt hjärta i mer än halva sitt liv. Om hur ont det gör i mig varje gång han viskar att han älskar mig. Eller bara lägger sig tätt tätt intill och ber mig läsa en saga. Eller hur han klappar mig i nacken, eller precis hur hans mage känns när han dragit upp tröjan för att han vill att jag ska klappa den. Jag älskar honom. Jag älskar honom så jävulskt mycket. Varför får jag då inte behålla honom i mitt liv? ge honom all min kärlek och all min omsorg i resten av hans liv?
Varför, Gud, varför tvingas han ifrån vårt trygga hem, bara för att hans psykiska mamma tycker att hon borde ha honom tillbaka? Jag trodde detta skulle blir bra. Jag trodde att vi skulle skapa hans framtid.
Jag trodde så fel.

Det blev många inlägg på raken nu. Förmodligen för att jag inte haft chans att skriva av mig förrän nu.
det är så fruktansvärt mycket känslor. Så fruktansvärt mycket smärta som rör sig runt runt i mig varje minut, varje timme varje dag nu för tiden. Jag kan inte beskriva den, och enda sättet att lätta på trycket en aningens, är att gråta.
Så jag gråter. Varje gång jag är ensam och nästan varje natt. Jag gråter ibland på bussen, och hoppas att ingen ska höra mina tårar trilla ner över mina kinder och mitt försiktiga snörvlande.
Jag vill så gärna berätta. Berätta och förklara varför jag inte riktigt är mig själv längre. Mina nära och kära vet vad det är som händer och de tröstar mig. Men jag kan inte förklara för dom hur ont det gör, för jag vet att jag skulle brista i gråt. Jag brister i gråt jämt som sagt.
Jag kan prata om vad som helst, med vem som helst, och så vips känner jag tårarna leta sig upp i ögonen. Det är bra att gråta, visst är det de. Men jag vill förklara, för människor som inte har en aning, varför jag gråter. Menjag vet att det är omöjligt, tro mig, jag har försökt. Orden stockar sig i halsen och gråten tilltar bara. Så jag låser in det i mig. Låter det stanna där tills jag kommer hem. Först då gråter jag.

Jag vet inte hur det blir. Det vet vi inte än.
Processen har börjat, den miljonte på raken nu.
Vi vill hoppas, och tro, och vi ber varje kväll
för en förändring. För att de ska inse hur fel
och tragiskt och sorgligt och alla hemska ord i världen
som inte räcker för att beskriva hur det kommer bli
annars.
Vi vet inte än. Men det gör ont.